Var dig själv; alla andra är redan upptagna.
– Oscar Wilde.
Barn och vuxna, ja speciellt barn som saknar den där lilla grejen i hjärnan som säger till hur mycket ärlighet som är lämpligt att uttrycka och inte ni vet? Just dom människorna är ju faktiskt helt underbara, man vet alltid var man har dom.
Jag tror många singelmorsor som kanske dessutom jobbar inom sjukvården, känner igen den verklighet som råder där vare sig dygnets timmar och den summa av likvida medel som man slitit häcken av sig för men ödmjukt tar emot i slutet av varje månad inte riktigt räcker till för att regelbundet ha möjlighet att unna sig själv det här lilla extra. Fritid i barnveckan innebär fullt ös och att pengarna får vingar. Fritid den barnfria veckan, ja då får man vara glad om hjärnan ens fungerar för att på ett civiliserat sätt umgås med vuxet folk.
Ok, långt intro och kanske lite out of topic men nu till saken….
Igår gav min älskade och mest fantastiska mamma mig en möjlighet att faktiskt unna mig nånting.
Jag satt och funderade en stund, det är ju mycket jag skulle vilja göra, och så finns det så mycket att välja på. Men så kastade jag ett getöga i spegeln och verkligheten sköljde över mig. Håret! Fixa håret för guds skull. Tanke ledde till handling. Ringde min salong och hade det enorma flytet att någon precis lämnat återbud och jag var välkommen samma dag.
Jag såg till att barnen var mätta och glada och förklarade att mamma kommer vara iväg 2-3 timmar. Inga bekymmer, dom är ju trots allt ganska självgående…åtminstone när dom vill.
Jag sätter mig på tåget till Liljeholmen och styr sedan mina steg mot Salong Nikita. Efter två timmar av välbehövlig avkoppling med allt vad det innebär att besöka en riktigt serviceinriktad frisörsalong så kände jag mig som en helt ny människa. Allt det slitna och grådassiga håret är nu ett minne blott.
Jag sätter mig på tåget hem, känner mig faktiskt riktigt fin och fräsch.
När jag öppnar dörren och kliver in i hallen så möts jag av två stora, blåa och frågande ögon.
Julia: Mamma, va har du gjort???
Jag: Men lilla hjärtat, jag sa ju att jag skulle till frissan.
Julia: Mmm men VARFÖR ser du ut som en brunhårig Lotta på Bråkmakargatan????
Ärlighet varar längst ✌
Wheels and wings 6-7/2
Bästa kryssningen nånsin!!! Men så älskar jag ju Rockabilly-eran trots att jag är 80-talist 😁
Skön musik som gör det omöjligt gör mig att stå still och sura, utan blir helt vild av glädje. Folket är sköna lirare som helt enkelt bara partar järnet och lever livet. Sen att jag fick åka med min kärlek ”just nailed it” Jag hade det helt enkelt underbart. Vill ni ha en tokrolig kväll eller whatever, se till att det är ”Rock’n’roll med i sammanhanget, då går det helt enkelt inte fel ❤️
Tess, Ibland är du helt sjukt jävla dum i huvudet.
Mmm lite så är det ju. Det är ingen hemlighet att jag minst sagt haft problem med tillit… ja det är kanske inte jättekonstigt , men heller ingen ursäkt för att totalt släppa allt ansvar, kröka till för att sedan bete mig som en jävla idiot mot en person som förmodligen är det bästa som har hänt mig på tjugo år. Mitt förbannade pulver, om jag förlorar honom, vilket jag skulle förstå. Vem vill lida för någon annans problem och demoner??? Nä det vill nog ingen och ingen förtjänar att göra det heller.
Skärp till dig nu Mineur, visa vem du vill vara för det kan du!!!!
En liten Summering av 2019
Då lider året 2019 mot sitt slut och det har ju precis som 2018 minst sagt varit ett dramatiskt och händelserikt år med mycket turbulens, oroligheter, ångest, hopplöshet och frontalkrockar, men även ett år med nya viktiga erfarenheter som tillfört mig en insikt om vilken otrolig makt jag har över mitt eget liv, dock endast över mitt eget liv.
Det är få förunnat att ha såna vänner som har orkat stå ut med mig och mina destruktiva val och som samtidigt tålmodigt orkat vänta och vågat tro på att jag till slut skulle få nog och besluta mig för att det var värt att genomlida en period av rädsla, ångest, dåligt samvete och smärtan av mina egna bestraffande piskrapp för att kunna bryta mig ur mitt eget mentala fängelse.
Det tog mig nästan två år att övertyga mitt eget hjärta att det är min hjärna som ska påverka och bossa över mina beslut, inte tvärtom. Jag vill såklart gärna lyssna på mina känslor, ibland är dom urmysiga och supertrevliga, men jag försöker lära mig att ha som vana att alltid ifrågasätta om just den känslan verkligen kommer att gynna det liv som jag försöker att skapa.
Detta har varit ett år där jag har fått en hel del empati och förståelse för mig själv och acceptans gällande mina egna svagheter. Tack vare all kärlek, tolerans och feedback som innehållit både ris och ros från min omgivning så har jag fått tillbaka mycket av den kärlek och självrespekt jag en gång hade, men som jag tappade bort i samma veva som jag glömde bort mitt eget personliga ansvar. Jag har lärt mig så mycket om mina egna gränser och hur jag jag med små steg ska gå till väga för att synliggöra dem för både mig själv och andra. Ibland tar jag i så det blir riktigt tokigt, men jag är ju ringrostig vilket tack o lov har accepterats av de flesta. Tänk så otroligt mycket jag har att vara tacksam över!!!
Snart börjar ett nytt 2020 som jag verkligen tror och hoppas kommer bli ett händelserikt och spännande år med en massa positivt innehåll men självklart med ett fortsatt hårt arbete med att behålla fokus på det viktiga i livet som genom att utforska området utanför min ”comfort zone” hitta det material som krävs för att fortsätta utveckla den bästa versionen av mig själv och mitt välmående.
Jag kommer lägga fokus på min familj och mina goda vänner som tyvärr inte har fått den uppmärksamhet och bekräftelse som jag så gärna vill ge och tycker att de förtjänar.
Sist men definitivt inte minst ser jag med nyfikenhet, spänning och värme fram emot att få upptäcka vilken väg jag kommer att gå med min nyfunna special one ❤
Gott slut till alla överlevare, håll er på benen, det är värt det ❤❤❤
Presentation
Mitt namn är Therese och är en stolt gotländska, mamma, singel undersköterska och vän med ett enormt behov av att uttrycka mig angående allt som händer och påverkar mig i livet i både gott och ont.
Jag snackar på rätt bra men är ändå bäst på att utrycka mig skriftligt, det ger mig en chans att tänka till, redigera och åtminstone reducera risken att uttrycka mig impulsivt och plumpt även om det mycket väl kan hända ändå eftersom jag tänker mycket snabbare än vad jag skriver och då kan det bli lite utrymme för misstolkningar… får bjuda på det, men ge mig en känga om något upprör… då har det säkert blivit fel nånstans eller helt enkelt en missad reflektion
Syftet med bloggen är först och främst bara för att få tömma skallen, men även för att kunna lyfta fram ämnen, tankar och känslor som kanske inte alltid är så bekväma att prata om, t.ex Psykiskt mående, Relationer av alla slag och Kärlek i stort. Musik kommer absolut bäddas in lite var stans och det kommer att vara inom lika många stilar som det kommer finnas teman på blogginläggen. Men va då, livet rymmer ju sjukt mycket.
Dont do it 